Dark Shadows

Titel: Dark Shadows
Regi: Tim Burton
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Återigen var det dags för den månatliga träffen med Filmspanarna då ett gäng svenska filmbloggare går på bio och efteråt snackar film (*host*Prometheus*host*) över en öl eller två. Efter diverse turer blev det Tim Burtons Dark Shadows som blev den film som skulle ses. Ett tag var skräckisen Chernobyl Diaries aktuell och jag var ganska sugen på den men efter att ha läst omdömen om den så blev det nog bra i slutändan även om jag tror att jag skulle uppskatta de miljöer som Chernobyl-rullen utspelas i.

Dark Shadows bygger på en för mig helt okänd amerikansk gotisk tv-såpa. Handlingen, i alla fall handlingen i filmen, går ut på att en tjänstekvinna vid namn Angelique Bouchard (Eva Green) blir svartsjuk då hennes älskare, den unge master Barnabas Collins (evige Tim Burton-kompanjonen Johnny Depp), kärar ner sig i den unga skönheten Josette (Bella Heathcote). Angelique visar sig vara häxa och dödar i sin svartsjuka både Barnabas föräldrar och hans käraste Josette. Barnabas försöker i sin förtvivlan ta livet av sig men se det gick inte. Angelique har nämligen med nån sorts häxkonst förbannat honom till ett evigt liv i plåga som vampyr. Hon ser till att han blir levande begravd i kista (så levande som nu en vampyr är) och koncentrerar sitt tydligen eviga liv (hon är ju häxa, mind you) på att göra livet surt för familjen Collins ättlingar.

Efter en prolog som utspelas på 1700-talet då vi får se familjen Collins anlända till USA från England och där grunda en framgångsrik fiskeriverksamhet (plus att Barnabas Collins alltså blir vampyr och begravd dårå) hoppar handlingen fram till år 1972 och det lilla samhället Collinsport där vi träffar den dysfunktionella familjen Collins som bor på godset Collinwood Manor. ”Familjen” består av matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer), hennes dotter Carolyn (Chloë Grace Moretz från Kick-Ass), hennes bror Roger spelad av Jonny Lee Miller (Sick Boy från Trainspotting, tack för den informationen, Vrångmannen!), Rogers son David och slutligen Helena Bonham Carters psykiater Dr. Julia Hoffman.

Enter vampyren Barnabas som släpps lös ur sin kista av en grupp byggjobbare som var ute på grävjobb och av en slump stötte på Barnabas fängelse i trä. Arma byggjobbare säger jag. Det var fel kista att gräva fram.

Haha, alltså jag hade faktiskt riktigt trevligt en ganska stor del av filmen. Vi får se åtminstone två av Burtons vapendragare i form av Johnny Depp och frugan Helena Bonham Carter och jag hade väl farhågor om att Depp skulle gå på tomgång eller att hela filmen skulle gå på tomgång som jag bitvis tyckte ändå godkända Alice i Underlandet gjorde. Det jag gillar mest med Dark Shadows är när vampyren Barnabas dyker upp i det amerikanska 70-talssamhället med sin gammalmodiga stil och mustiga språk. Det uppstår humor när Barnabas inte säger ”Kiss my ass!” utan istället väljer formuleringen ”You may strategically place your beautiful lips upon my posterior and kiss it repeatedly”. Enkla komeditricks möjligen, men det funkar för mig. Jag fullkomligt älskar Barnabas formuleringsförmåga och val av ord.

En sak som jag blev lite konfunderad över men fann underhållande på ett udda sätt är att ingen som får reda på att man har en vampyr bland sig blir speciellt överraskad, rädd eller tvivlande till att det faktiskt är en äkta vampyr det handlar om. Nej, istället så bara ”jaha, du var vampyr du, jaha, och vad ska du göra i helgen?”. Eller så tar man tillfället i akt att fylla sig själv med vampyrblod för att bli evigt ung. Men det är inget annat att vänta. Den här filmen är inte direkt fylld till bredden med logisk handling. Nej, den är bara en skojig mysig gotisk såpamatiné (ordet skräck hör inte hemma nånstans när man beskriver filmen).

Efter filmen framkom det att vissa Filmspanare inte uppskattade Eva Greens insats som svartsjuk häxa. Jag tyckte hon funkade riktigt bra som slemmig häxa med sitt stora grin och ögon som har nåt svartsjukt över sig. Nej, jag gillar henne. Johnny Depp är bättre än han var i Alice i Underlandet. Han verkade helt enkelt ha haft roligt här.

Jag märker nu att jag helt glömt att nämna att i handlingen som utspelas på 1970-talet så dyker en kopia av Barnabas käraste Josette upp. Hon har fått tjänsten som unge Davids guvernant. Att jag glömde det är inte så konstigt eftersom filmen är alldeles för spretig och vissa handlingsspår glöms bort under stora delar av filmen för att krystat dyka upp igen när allt ska knytas ihop.

Förutom en förvirrad handling som inte är nån handling utan bara en ursäkt för att Johnny Depp ska prata rolig gammal engelska och känna sig udda i ett modernt samhälle (och minst tre gånger skämta om det kvinnliga i Alice Coopers namnn) så är filmens stora problem den sista kvarten då allt fullkomligt ballar ur och bara blir en soppa med plötsligt uppdykande varulvar som kommer in från vänster och tråkiga datoranimerade träfigurer som plötsligt får liv inne i Collinwood Manor i en väldigt tråkig och förvirrad slutuppgörelse. Här sjönk filmen rejält. Det finns två scener till som drar ner betyget. Den första är en ”sexscen” med Barnabas och Angelique som mest blir en sorts fånig brottningsdans som ska vara rolig och häpnadsväckande men bara blir trött. Den andra scenen är en scen som är rolig fram till slutet då plötsligt Barnabas beslutar sig för att han måste döda sina nyblivna vänner vilket inte kändes fair. Det gick inte ihop helt enkelt.

Det finns en massa andra logiska luckor och konstigheter men jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea vilket betyder 2,5 Filmspanar-ikoner. Läs nu vad mina vänner tyckte om Dark Shadows: Jessica, Sofia, Henke, Fiffi, Har du inte sett den? (podcast!) och Vrångmannen (som hade sett filmen tidigare men anslöt senare under kvällen).

Betyg på Dark Shadows:


eller uttryckt i siffror 3-/5

Betyg på den efterföljande diskussionen om Prometheus:

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

9 Responses to Dark Shadows

  1. Pingback: Dark Shadows (2012) « Rörliga bilder och tryckta ord

  2. Pingback: Pretty is not enough « The Velvet Café

  3. Henke says:

    Haha, jo den underbart nördiga diskussionen om Prometheus var helt klart kvällens behållning.

    Och jag är på ditt lag, jag tyckte Eva Green klarade sig väldigt bra.

    Sen tyckte jag att jag såg ordet ”logiska” i din revy, men det kan väl inte varit så? Detta är en film där all logik som finns skickats ut genom fönstret redan innan filmen börjar…

    Johnny Depp var underhållande. Därmed basta.

  4. Jessica says:

    Instämmer helt med betygssättningen! Det var helt klart Prometheus som var månadens film, även om jag som vanligt njöt i fulla drag av att gå på bio med gänget.

    Visst var det i huvudsak skojsigt, men som sagt, det fanns scener som var jättekonstiga och bara gjorde en förvirrad De två du lyfter fram är bra exempel.

  5. Pingback: Dark Shadows « Har du inte sett den?

  6. Sofia says:

    Haha, jag blev också betydligt mer underhållen av Prometheusnörderiet än av filmen 😀

    Fattade du var de efterlevande kom ifrån? Jag tyckte det kändes som om Barnabas och hans familj var ensamma Collins men sedan fanns det helt plötsligt efterlevande i alla fall? Förvirrande… Och alla tycks vi åtminstone vara rörande eniga om att ”sex”scenen var ytterligt meningslös och…förvirrande.

  7. Fiffi says:

    Första halvminuten av *host* Prometheus *host* gav upphov till mer diskussionsunderlag än hela den här filmen även om dom båda lider av samma manusproblem: dom stora oförstående glappen som inte ens en närsynt skomakare med STOOOOR nål kan sy igen.

    Larvigt egentligen. Hur svårt kan det vara liksom? Skriv ett manus som håller från A till B, det är dagisnivå på den grejen kan jag tycka, men nejdå, det funkar alltför sällan. Tyvärr. Men inte tyvärr om man ser till filmnördsdiskussionerna som uppkommer efteråt. 🙂

  8. filmitch says:

    Såg filmen nyligen och det var ett tag sedan sist men jag somnade mitt i så bra var den 😦

  9. Jojjenito says:

    Henke: Japp, Depp var underhållande. Japp, Green var bra. Trevligt, vi är i samma lag. 🙂 Jo, de logiska luckorna finns men jag väljer att bortse från dem när jag betygsätter filmen. 😉

    Jessica: Jo, jag gillade också att gå på bio med gänget, det är ju halva eller hela grejen liksom. 🙂 Dark Shadows är en spretig film minst sagt.

    Sofia: Du har en poäng där om Barnabas släkt. Kanske hade nån anonym broder/syster till Barnabas pappa kommit med över till USA och var den som förde släkten vidare in i 1970-talet. Du får fråga manusförfattarna. 😉 Förvirrande…

    Fiffi: Alltså så här några veckor efter att jag såg Prometheus så framstår det som en film med allvarliga manusbrister. Man har ju lyssnat på en del podcasts och läst recensioner av filmen och mja… det finns ju konstigheter helt klart. Fast det ändrar ju inte det faktum att jag verkligen gillade den filmupplevelse som jag fick när jag såg Prometheus.

    Hmm, det finns en skillnad där, när det gäller filmnörddiskussioner. Ett manus är bra om diskussionerna mest handlar om hur man själv tolkar det som hände rent personligt men att alla vet vad som faktiskt hände rent objektivt. Ett manus är dåligt om allt handlar om vad som egentligen hände, när det finns luckor som bara är för stora. I fallet Prometheus så var det ett sorts mellanläge.

    Filmitch: Haha, jag tror jag faktiskt själv nickade till lite under filmen. Ser fram emot din recenzzzzzion. 😉

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.